Snacka om bostadskarriär

Från nio personer i etta, utan el, vatten och toalett till ensamstående i en modern rymlig trea. Dagmar Erikssons 91-åriga bostadskarriär ger perspektiv.

Jag tar hissen upp till 14:e våningen och ringer på. Dagmar Eriksson öppnar dörren till sin trea - en dörr hon öppnade första gången 1960 då det jättelika höghuset i Kviberg var nytt. Hon har alltså bott här i större delen av sitt vuxna liv och har många fina minnen härifrån, inte minst av sin numera bortgångne man Hilmer.

Men det är inte därför vi träffas idag. Dagmar bär också på en annan historia - en historia som få förutom de riktigt gamla göteborgarna känner igen sig i, en historia som är en del av ett större kollektivt minne som tyvärr är på väg att blekna bort.

­- Om jag bara varit piggare skulle jag ge mig ut och berätta om det gamla Göteborg. Jag har länge velat göra det, säger Dagmar och tar sedan allt från början.

Dagmar Eriksson i sitt vardagsrum som är fullt av minnen från ett långt liv. 

Bodde I nödbostad
Hon kommer till världen 1923 som sist ut av 12 syskon. Samma år har den så kallade hyresstegringslagen avskaffats, vilket innebär att hyresvärdarna kan ta ut hyror som många inte har råd att betala. Många hyresgäster ställs på gatan, medan andra som Dagmars familj är inhysta i en av Göteborgs många nödbostäder som snickrats upp efter första världskriget.

Åren innan, mellan 1915 och 1922, har bara 300 lägenheter byggts i den snabbt växande staden och lägenhetsutbudet består till 60 består av ett rum och kök - lägenheter som möjligen har rinnande vatten och en slasktratt. Vid denna tid saknar också 60 procent av alla barn en egen säng.

- Ett par av mina systrar hade dött i TBC och en bror var redan vuxen och utflugen. Vi var nio i familjen, i en liten etta på Kabelgatan i Majorna. Mina första minnen har jag därifrån och jag minns att det stod en stor järnsäng i rummet. Där sov tre av mina stora bröder, medan jag och min syster Hedvig låg i en tältsäng bredvid. I kökslocket fick ytterligare två bröder plats.

Det var bedrövligt i kåkarna, förklarar Dagmar. Vatten fanns inte utan fick hämtas med spänner i brygghuset flera hundra meter nerför gatan.

- Toaletten var på gården och på natten kissade vi i en spann som pappa tömde innan han gick till jobbet på bogserbåtarna i hamnen.

El fanns förstås heller inte och belysningen bestod av karbidlampor och fotogenlampor. Dagmar minns hur hästar drog stora flak med fotogen och hur hennes mamma brukade köpa en dunk när de kom förbi. Och så minns hon sammanhållningen. Det var fattigt, men när någon hade ett långkok på gång så knackade man i de tunna väggarna för att signalera att man ville dela med sig av sin "slinka" (grönsakssoppa med fläskben) eller ärtsoppa. Kalvdans, råmjölkspannakaka, stod också ofta på menyn.

- Vi åt enkel mat, men var åtminstone mätta, säger Dagmar.

 
Dagmar Eriksson och syskon runt omger sin mamma på hennes 75-årsdag. Dagmar längst till vänster.

Inte fult vara fattig
När Dagmar var i nioårsåldern hade familjen till sist råd att flytta till en modern lägenhet vid Jaegerdorffsplatsen. Helt nybyggd, med toalett, el och vatten. Sådan lyx var ovanlig vid den här tiden, speciellt i Göteborg där varannan lägenhet fortfarande var en etta (vilket kan jämföras med Stockholm där mindre än var tredje är det). Av de 31 000 ettorna har bara 150 badrum.

Familjens lycka blev dock inte långvarig. Dagmars pappa drabbades av cancer och när han så småningom dog hade familjen inte råd att bo kvar. Flytten gick åter till en billigare lägenhet på Kustroddaregatan med "wc på svalen".

- Min mamma tvingades arbeta hårt för att få det att gå ihop. Hon balsamerade döda och tvättade hemma hos folk.

I skolan delades klassen upp i fattiga och rika - de som hade råd att betala sina skolböcker fick stå i ett led och ta emot dem, de som inte hade råd i ett annat. Men som fattig kände man sig aldrig utpekad eller retad, det var ju så många som var det. Problemet med fattigdomen var mer praktisk.

- Jag minns att jag fick skor av min skolfröken för att överhuvudtaget kunna gå till skolan. En annan gång fick jag ett par av min moster. Jag minns att det var storlek 41. Det var bara stavarna som fattades.

Hon skrattar.

- ... Vi hade inte heller råd med maten i skolan. Men om man hjälpte till i bespisningen så kunde man få ett mål mat och så slapp man gå hem för att äta.

 
Här i ett av Sveriges största hus bor Dagmar Eriksson idag.

Från "Potta" till Kviberg

Redan i tidiga tonåren började Dagmar att arbeta på "potta", porslinsfabriken på Hisingen - området som numer mest består av bostadsrätter.

- Jag gick hela vägen dit över Hisingsbron. Eftersom jag var bra på att teckna arbetade jag i målarsalen.

Men så bröt andra världskriget ut och produktionen gick ner. Dagmar jobbade ett tag på tvålfabriken i Mölndal innan en av hennes systrar la ett gott ord för henne på Lindgren & söner.

- Där började jag med att göra kuvert och skattsedlar. Det var så jag kom in i den grafiska världen.

Under 30-talet hade diskussioner i den göteborska politiken förts om hur bostadssituationen skulle kunna förbättras, men väldigt lite hade hänt. Mitt under kriget, 1941, införde riksdagen dock ett nytt lånesystem som gjorde det möjligt för kommunerna att bygga stora volymer utan att riskera ekonomin. De statliga lånen kunde täcka upp till 90 procent av kostnaderna.

Året därefter infördes även en allmän hyresreglering eftersom politikerna fruktade att det minskade bostadsbyggandet under kriget skulle leda till hyreshöjningar i städerna som folk inte klarade av.

Byggandet börjar ta fart och efter kriget, 1945, beslutar Göteborgs stadsfullmäktige att bilda ett kommunalt aktiebolag för produktion och förvaltning av bostäder. Bolaget får namnet Göteborgs stads bostadsaktiebolag (bostadsbolaget) och skulle sträva efter att tillhandahålla lägenheter till minsta möjliga pris.

- Efter andra väldskrigets slut har vi haft en fantastisk utveckling i Sverige. Att få bo i en sådan här fantastisk lägenhet som jag gör idag kunde man inte ens drömma om innan dess. Det hade varit en utopi helt enkelt, säger Dagmar.  

I ärlighetens namn var det även så ganska många år efter kriget. Dagmar fick sin första lägenhet först 1947. Då hade hon och hennes man Hilmer varit tillsammans i flera år.

- Det var en liten etta på Brahegatan i Gamlestan, men vi tyckte att vi kommit till himmelen.

Ungefär samtidigt läggs grunden till en helt ny bostadspolitik som innefattar nya normer vid bostadsbyggande. Utformning av kök, garderober och arbetsytor regleras till exempel. Frukten av detta kan Dagmar och Hilmer börja avnjuta 13 år senare, 1960, när de flyttar in i trean på fjortonde våningen i ett av de nya stora höghusen i Kviberg.